Dear I

Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara

försök och se det ändå.

Jag lyssnar på fin musik som håller mig sysselsatt kalla mörka nätter som denna.
och jag njuter.
en skoldag kvar sedan höstlov.
ett välbehövligt & efterlängtat sådant.

jag behöver någon, nu.


jag behöver någon som kan trösta mig, krama om mig och säga att det kommer att ordna sig.
jag har inte någon sådan.

och jag kommer antagligen inte kunna sova inatt igen.


bara gråta.



hela min lördagskväll är förstörd, fan.


(du om någon borde förstå att man inte gör såhär mot mig)

ta mig inte för givet nästa gång.
ta mig aldrig för givet.

och tro inte att jag alltid kommer att anpassa mig.
ibland handlar det om att offra sig.
nu har jag offrat mig,
nu är det din tur.

jag orkar inte bli sviken en gång till.
jag orkar inte.

I morse vaknade jag upp av en värmande famn som kramade om mig.
världens mysigaste, underbaraste & bästa famn.


<3

på fem år är typ noll sagt.
och fem år är trots allt ganska mycket.







(hur länge ska ni blunda och låtsas som ingenting,
låtsas som att ingenting någonsin har hänt?
för det har det väl?)

Jag har tinnitus, i hjärtat.

Jag kan inte träffa den här lilla filuren på flera flera dagar för hon flyr till Rom på söndag. Jag har heller inte träffat henne på flera veckor, vilket känns riktigt tråkigt. Jag har heller inte kunnat kommentera hennes fina ord som hon skrev om mig på sin blogg. De värmde.
Men i vilket fall som helst så saknar jag henne, och hoppas vi så snart som möjligt kan träffas!






(Och med lite hjälp av en viss Stina, lyckades jag göra om bilden på Cian & mig från i sommras till polaroid.)